Kvarkens bergarter

I denna del redogörs för de mest allmänna bergarterna som förekommer i Kvarkenområdet. Om en del av termerna verkar obekanta, om du inte kommer på hur mineraler ser ut eller om du vill läsa mer om dem lönar det sig att bekanta sig med ämnet i fråga på Geologia.fi (på finska).

Inledning

Kvarkenområdet har en mycket lång geologisk historia. Berggrunden i området började bildas för cirka 1880 miljoner år sedan då Finland låg nedanför Kräftans vändkrets. Sediment som avlagrats i havet hamnade då till följd av bergskedjebildningen innanför jordskorpan tillsammans med vulkaniska mellanlager som flödat i sedimenten. I samband med bergskedjebildningen trycktes sedimenten ner till 15 kilometers djup där de rekristalliserades till glimmergnejs, ådergnejs, amfiboliter samt delvis blandades med magma med granodioritisk sammansättning.

Då bergskedjebildningen avtog för 1800 miljoner år sedan producerade en ny värmepuls granitiska magmor i de västra delarna av Kvarken samt pegmatiter (grovkornig sten med granitisk sammansättning) i de östra delarna av området. Den därefter följande tektoniskt lugna perioden slutade för 1570 miljoner år sedan då rapakivimagman pressades upp och kristalliserades i de övre delarna av jordskorpan. Tillsammans med rapakivimagman trängde sig även diabaser och gabbron som kan ses i området in i den lokala berggrunden. Den geologiska process som senast bearbetat berggrunden var då olivdiabaser började kristalliseras i jordskorpan för 1270 miljoner år sedan. Därefter har erosionen och sedimenteringen nött bergskedjan mot dess nuvarande form. Ett minne av sedimenteringen är den jotniska sandstenen som avlagrats för 1400 – 1200 miljoner år sedan.

Trots att många av de ovan nämnda processerna skedde djupt nere i jorden erbjuder den nuvarande erosionsnivån oss en möjlighet att betrakta olika stenarter på de öppna hällorna trots att de i tiderna funnit inne i bergen.

Magmastenar

Diorit och gabbro

Diorit är grå till färgen och har bildats djupt inne i jordskorpan. Till sammansättningen ligger den nära gabbro, men innehåller dock mindre tunga grundämnen såsom järn och magnesium. Å andra sidan innehåller diorit en liten mängd kvarts, vilket saknas i gabbro. Dioriter bildas i allmänhet i samband med granitiska eller gabbrointrusioner. I Vasaregionen och i Mellersta Österbotten i allmänhet förekommer förhållandevis mycket intrusioner vars sammansättning varierar från diorit till gabbro.

Till färgen är gabbro nästan svart. Detta beror på att den innehåller en större mängd mafiska mineraler (innehåller till exempel järn och magnesium) såsom olivin och pyroxen. I Kvarkenområdet syns gabbro endast på vissa ställen såsom på Tistronskär söder om Replot. Det finns inga uppgifter om gabbrons exakta ålder, men dess bildning kan ha ett samband med rapakivimagmatismen.

Vasagranit eller Granodiorit

Granodiorit borde egentligen användas som benämning för Vasagranit eftersom bergartens folkliga benämning inte beskriver dess sammansättning eller uppkomst. Den bergart som kallas Vasagranit karakteriseras av stora strökorn av fältspat samt mindre mängder granat, kordierit och sillimanit. Bergarten har bildats under metamorfiska förhållanden (högt tryck och hög temperatur) i samband med att sedimentsten smultit för cirka 1890-1880 miljoner år sedan, och finns endast i Kvarkens skärgård. Dess huvudmineraler är de ovan nämnda fältspaterna samt kvarts. Vid betraktande av bergarten kan bitar av andra stenar såsom gnejs upptäckas. Vasagranit kan ses i berggrunden samt som stora flyttblock i området mellan Replot och Vörå samt mellan Malax och Jakobstad. Det finns åtskilliga exempel på hur bergarten använts som byggnadsmaterial såsom i Finlands äldsta valvbro i Korsholm eller i Hovrättens stenfot.

Rapakivi

Tidpunkten för uppkomsten av rapakivi varierar något i Finland. Grovt taget kan det dock konstateras att de bildats för cirka 1600 miljoner år sedan. Rapakivi karakteriseras av runda fältspatskorn med en diameter på 2 – 5 cm som omges av ett plagioklasbälte. Typiskt för Finland är att de kristalliserats nära markytan (trots att det smälta stenmaterialet härstammar från djupet av vår berggrund, därifrån det trängt upp via sprickor som uppkommit till följd av att jordskorpan töjts ut) och bildat vassa skärningar i omgivande äldre stenar. De plattliknande plutonerna (stor smulten stenmassa som småningom svalnar och kristalliseras) som bildat rapakivi-stenar har till storleken varit kring 10 kilometer.

Kända förekomster av rapakivi finns till exempel på Åland, i Laitila och i Vehmaa. I Vasaområdet syns rapakivi åtminstone på Fjälskär. Utöver Finland förekommer rapakivi bland annat i Tanzania, Indien och Kina.

Den jämna färgen och hållbarheten har gjort Rapakivi till en populär byggnadssten. Namnet torde ha sitt ursprung i att stenen relativt snabbt vittrar sönder till grus då den utsätts för väderförhållanden (rapakivi är finska och betyder ungefär ”rutten sten”).

Pegmatit

Pegmatiter kristalliseras ur restmagmor som innehåller rikligt med vatten. De är mycket grovkorniga (kornstorlek över 3 cm) och ljusa till färgen. Till sammansättningen är de granitiska dvs. deras huvudmineraler består av kalifältspat, plagioklas och kvarts. Mörka mineraler består av muskovit och/eller biotit. Av pegmatiter förekommer även ovanliga mineraler såsom turmalin eller beryll. I närheten av Vasa bryts pegmatit i Kaatiala (Kuortane).

Diabas

Diabas är en mycket mörk sten och i Finland har dess uppkomst ofta ett samband med rapakivimagma. Diabaser har bildats till exempel av mafiska magmor som härstammar från jordens mantel som då de trängde upp ur marken blandades med jordskorpans material och till slut kristalliserades i form av fåror. Mafiska magmor antas ha värmt den nedre delen av jordskorpan och därmed bildat granitiska magmor som i sin tur lett till uppkomsten av vår rapakivi-sten.

De yngsta fårorna är cirka 1260 miljoner år gamla och skär i likhet med Rapakivi skarpt i omgivande stenar. Diabas består
till största delen av plagioklaser, hornblände samt pyroxener. Huvudmineralerna i diabasen i Vasa skärgård är plagioklas, augit, biotit och opaker. I Kvarkenområden har fyra parallella diabasavsnitt påträffats. Diabasfåror kan ses till exempel på holmarna i Molpe skärgård.

Metamorfiska bergarter

Gnejs och glimmergnejs

Gnejs består i allmänhet av förhållandevis grovkornig kvarts och fältspater. Dessutom innehåller gnejs typiskt biotit, hornblände samt muskovit. På finska kallas gnejs i folkmun för ”juonikivi” (ungefär sten med fåror), vilket ger en bild av dess struktur som är randig eller består av olika lager. Gnejser delas in i flera kategorier såsom granatgnejs, ådergnejs eller ögongnejs. Till följd av de metamorfiska förhållandena (högt tryck och hög temperatur) i Finland har bergarten uppträtt plastiskt (som modellera) och därför förekommer ofta veck i gnejserna i vårt land. Gnejsens uppkomst har ett samband med bergskedjebildningen som började för 1880 miljoner år sedan och som kallas för den Svekofenniska orogenesen. Då sjönk bergarten som då ännu var i sedimentform djupt ner i jordskorpan till följd av olika rörelser, där den förvandlades till glimmergnejs, ådergnejs och amfiboliter (mörk massiv metamorfisk stenart som innehåller amfiboliter såsom hornblände).

Sedimentsbergarter

Sandsten

Sedimentsten bildas då stenmaterial som lossnat från berg som nötts av till exempel erosion börjar avlagras. På samma sätt bildades även den sandsten som förekommer i Vasaområdet. Den avlagrades först i grunt vatten där den började packas samman till sandsten. Till största delen består sandsten av kvarts. Dessutom innehåller den fältspat, bitar av andra bergarter, lermineraler samt karbonater. I Vasa börjar sandstensförekomsterna i stort sett väster om diabasavsnitten och fortsätter i form av en ”gravsänka” nästan ända fram till den svenska kusten.

Källor och vidare läsning

Breilin, O., Kotilainen, A., Nenonen, K., Virransalo, P., Ojalainen, J., Stén, C-G. 2004: Geology of the Kvarken Archipelago. Appendix 1 in the application for nomination of the Kvarken Archipelago to the World Heritage list.

Lehtinen, M., Nurmi, P. ja Rämö, T. 1998: Suomen kallioperä: 3000 vuosimiljoonaa. Suomen geologinen seura. Helsinki. 375 s.

Lehtinen, M., Nurmi, P.A., O.T. Rämö. 2006: Precambrian Geology of Finland, Volume 14. Elsevier Science. Alankomaat. 750 s.

www.geologia.fi på finska om magmastenarter (magmakivet), metamorfiska stenarter (metamorfiset kivet) och sedimentstenarter (sedimenttikivet).