Istiden

Vad är en istid?

En istid är en period i jordens historia då klimatet är kallare och stora landområden därför har blivit täckta med is. Termen kan både syfta på en nedisning (exempelvis den senaste istiden Weichsel) och på en längre tidsperiod med flera nedisningar. Inlandsis kallar man det när hela terrängen är täckt av is och bara enstaka bergstoppar sticker upp ur isen. Till skillnad från en glaciäris bör inlandsisen sträcka sig också utanför fjällkedjorna och tillväxa oberoende av dem.

Det har inträffat flera nedisningar under jordens historia. De äldsta spåren av istider är 2,4 miljoner år gamla. Under de senaste 600 000 åren har vi haft tre istider (Elster, Saale och Weichsel) med mellanistider som varat i ungefär 15 000 år (vi lever troligen i en mellanistid idag). Det är Weichselistiden vi i allmänhet avser då vi pratar om ”istiden”. Den inleddes för 115 000 år sedan och avbröts några gånger av varmare perioder (interstadialer). För 22 000 år sedan nådde isen sin största utbredning och för 10 000 år sedan hade isen nästan helt smält bort.

Isens utbredning

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bild: Isens utbredning och tjocklek i Norden under den senaste istiden.

Stora inlandsisar omformar det befintliga landskapet och lämnar efter sig spår i form av isräfflor och sediment som avlagras i samband med framryckningen och isavsmältningen, till exempel morän och varvig glaciallera. Vi kan kanske se spår av de senaste tre istiderna i naturen, men spåren från den allra senaste istiden ser vi överallt.

Kvarkens skärgård

Berggrunden i Kvarkenområdet, både på finska och svenska sidan, består främst av 1800-1900 miljoner år gammal berggrund med små inslag av yngre bergarter. De äldsta bergarterna var ursprungligen förstenade sand- och lerlager, vilka under en bergskedjeveckning för ca 1880 miljoner år sedan omvandlades i olika grad till glimmergnejs (minst omvandlad), ådergnejs, samt totalt smält och omkristalliserad diatexit (i Finland kallas Vasagranit). Inslag av vulkaniska bergarter förekommer också. Senare har pegmatiter, graniter, baggron, rapakivigranit och diabaser trängt in i den äldre berggrunden. Under Kambrisk tid för 480-540 miljoner år sedan avsattes sand- och lersten, som under årmiljonerna eroderats bort, utom på dåvarande havsbotten nere i Söderfjärdens meteoritkrater söder om Vasa.

Sina nuvarande former har landskapet fått under den senaste istidens slutskede för endast 24 000-10 000 år sedan. Morän - en blandning av block, sten, grus, sand och silt - avsattes av isen som ett täcke på den jämnslipade berggrunden. I Kvarken domineras landskapet av karakteristiska moränformationer. På finska sidan finner man främst svärmar av blockrika ryggar av De Geer - och Ribbed -moräner avsatta i iskantens riktning, medan långsträckta drumliner i isens rörelseriktning dominerar på svenska sidan. Landhöjningen och vågornas verksamhet har senare tillsammans - under en geologiskt sett kort tid - förorsakat stora och synbara förändringar i landskap, växtlighet och levnadsbetingelser. Vågornas kraft har omformat de uppstigande moränryggarna och gett upphov till bl.a. klapperfält, blockhav, grus- och sandavlagringar. I slutet av strandskedet bildades dyner som en följd av vindens verksamhet.

Kvarken utgör en undervattensrygg där det maximala djupet är endast 25 meter. Det är den smalaste delen av havet mellan Finland och Sverige. Havsbottnen karakteriseras av berggrundens strukturer och täcks av lager och långsträckta ryggar av morän.

Källor: Världsarv i samverkan 63°N, Botnia-Atlantica