Flada- och glosjöar

Glosjöarna har uppkommit som en del av successionen från flada till glosjö i och med landhöjningen efter istiden. Till följd av havsytans sänkning och strandlinjens framfart avsnörs vattenbassänger i markens svackor. Till exempel De Geer-moränerna kan fungera som naturliga vattentäta trösklar och medar. I början av avsnörningen cirkulerar vattnet förhållandevis fritt mellan havet och bassängen. Senare avtar cirkulationen och salthalten i bassängvattnet sjunker. En flada är en bassäng där en jordtröskel regelbundet under perioder då havsvattennivån är låg avsnör förbindelsen till havet. En glosjö har ingen regelbunden förbindelse till havet.

Organiskt slam har ofta avlagrats på fladornas och glosjöarnas botten. I och med igenväxning och i takt med att grundvattenytan sjunker på grund av landhöjningen kan myrar uppstå i vissa bassänger. Den mest typiska försumpningsprocessen i kustens landhöjningszon är igenväxning av vattenbassänger. Tjärnars och insjöars avsnörning från havet är en process med många skeden, där även vegetation och organismer förändras i takt med den skiftande livsmiljön.

Djupa glon blir insjöar. Även människans verksamhet har inverkat på de inre vattnen i Replot-Björkö, bl.a. när man försökt torrlägga dem för att få odlingsjord. Glona utgör viktiga fisklekplatser och yngelproduktionsområden för gädda, abborre och mört.

Flador och glosjöar kan betraktas vid punkterna 7, 8 och 21 längs Björkö – Panike-leden.

Flyttblock

Flyttblock har brutits ur berggrunden då inlandsisen strömmat fram och brutit sönder underlaget. Viktiga mekanismer vid brytningen av berggrunden har varit frostvittring, smältvattenbildning samt tryckväxlingar orsakade av isen. Blocken representerar den lokala berggrunden eller kan ha transporterats långa vägar med inlandsisen eller med isflak som flutit i vattnet.

På ytan av vissa block finns små avtryck och gropar där kemiskt svagare mineraler har vittrat sönder. En viktig faktor vid kemisk vittring av sten är när kolsyra bildas av koldioxiden i luften.

Flyttblock kan betraktas längs flera naturstigar och vandringsleder i Kvarken såsom längs Björkö – Panike-leden vid punkterna 27, 32, 35 och 36.

Jättegrytor

Jättegrytor har uppkommit när forsande vatten snurrar stenar på ett och samma ställe och nöter gropar i berget och slutligen djupa grytor. Vanligtvis förekommer jättegrytorna i samband med åsar, vilka bildats i isälvar. Jättegrytan i Sommarö är troligen äldre än senaste istid. Nära jättegrytan finns flera fornstränder, tidigare havsskedens klapperstenar eller s.k. djävulsåkrar. Klapperstensfälten har bildats när vågor och bränningar sköljde ut sand och grus ur det av inlandsisen avsatta moränmaterialet. Kvar blev ett fält av stenar som fått sina runda former när de nötts mot varandra av vågornas kraft. Fornstränder är allmänna på Replot och även på andra ställen i Kvarkens skärgård. Fornstränderna uppträder vanligtvis på höjdernas högsta punkter eller på platser som annars varit utsatt för strandvågornas krafter. På Replot ligger klapperstenarna vanligen på en höjd av 10-12 m över havet.

Jättegrytor kan även betraktas vid Öjberget i Sundom.

Isräfflor

Räfflor på bergets yta visar isens riktning i området. I samband med karteringsarbete i Kvarkens skärgård har man registrerat hundratals observationer av isräfflor. De visar främst att isens äldre rörelseriktning var från nordost mot sydväst och den yngre från nordväst mot sydost. Det är dock värt att märka att ställvis är åldersförhållandet det omvända.

Steniga stränder

Steniga stränder har uppkommit relativt nyligen då land stigit ur havet. Vågor som slår mot stranden har flyttat och sköljt stenarna i marksubstansen runda och samtidigt spolat bort den finaste substansen. De grovkorniga strandavlagringarna kan vara upp till flera meter tjocka och särskilt stormar kan forma dem till strandvallar flera meter ovanför havsytan.

En stenig strand kan betraktas till exempel vid den första punkten på Kikanberget.

Efter originaltext av Jaakko Auri